Jag känner mig manad, av någon dunkel kraft, att citera ur Bachtins lilla uppsats ”Svar på en fråga…” ur boken Det dialogiska ordet (Anthropos).
Shakespeare utnyttjade och inneslöt i sina verk väldiga skatter av potentiella innebörder, vilka under hans epok inte kunde komma i dagen och göras medvetna i sin fullhet. Författaren själv och hans samtida ser, blir medvetna och uppskattar framför allt det som ligger närmast deras egen tid. Författaren är fånge i sin epok, i sin samtid. Kommande tider befriar honom ur denna fångenskap, och litteraturvetenskapen är kallad att hjälpa till med denna befrielse.
…
Antiken kände inte själv till den antika epok vi känner. Det fanns en gång ett skolskämt: de gamla grekerna kände inte till det allra viktigaste om sig själva, de visste inte att de var gamla greker, och kallade sig aldrig så. Men just den distans i tiden som förvandlade grekerna till de gamla grekerna hade en väldig omvandlande betydelse: den är fylld av upptäckter i antiken av ständigt nya innebörder och värden, om vilka grekerna verkligen inte visste någonting, även om de också skapat dem.
Jag har tidigare på den här bloggen sagt något om Virginia Woolfs tankar om världslitteraturen som mänsklighetens samlade tänkande. Jag tjusas alltid av sådana tankar. Detta är samma fenomen men riktat framåt i historien.
