Jag tycker Peter LeMarc är något av det känsligaste vi har i Sverige. Ibland blir det känsliga helt platt, ibland träffar det mig perfekt. Som här. Men man måste blunda för en rad löjeväckande inslag. Pianistens hår, basistens pannband och stolta leende, Peters fula knäppningar med hela armen. Om man vill kan man blunda helt och bara lyssna.
